Jag är kär

Så in åt helvete kär också! Det är helt sjukt, men när jag hör hans röst så finns inget annat i min värld. Allt står stilla och jag är i extas. Det finns inget annat jag bryr mig om när han öppnar sin underbara käft. Jag är paralyserad och kan inte göra något annat. Sen vill jag bara höra mer och mer och mer och jag tröttnar aldrig. Aldrig har jag tröttnat. Efter alla dessa år har jag inte tröttnat en endaste jävla gång. Det är ju helt sjukt. Jag pratar ju givetvis om Joakim Thåström. Allt är fan bra med den människan, precis allt! Han är lagom mystisk, ger i stort sett aldrig en intervju, vilket är bra. Då blir man ju bara mer nyfiken på honom och nyfikenhet är bra. Fan fan fan han har allt. ALLT.

Jag får gåshud bara av att tänka på honom, bara över att tänka på vissa låtar. Keops pyramid, das neue konzept, alla vill till himlen, märk hur vår skugga, karenina, om black jim, kriget med mig själv, suverän, alltid rött alltid rätt, ingen neråtsång, elvis presley för en dag. herregud jag kan göra listan hur lång som helst. Jag blir så jävla sentimental att ja.. Ja.. jag finner inte ens några ord. Skulle kunna fortsätta med denna kärleksförklaring i hur många bokstäver, ord, meningar, timmar, dagar och år som helst. Ni har förmodligen tröttnat för länge sen. Men, ingen kan förstå hur bra jag tycker att han är. Ingen kan förstå hur det känns att lyssna på honom. För alla tycker vi olika och alla har vi olika favoriter. Men detta är (om ni lyckats undgått det tidigare) min egen lilla gud, och jag älskar honom.